mattochbelaten

Jag har inget jobb, är mullig och har inte klarat av tillräckligt med poäng för att få CSN. Jag känner mig så ful att det liksom ändå inte spelar nån roll vad jag gör.

Shit jag har levt som i dimma. Fortsatt att hetsäta för att inte tänka på hur mycket jag har gått upp i vikt. Vem är den plufsiga person som jag ser i spegeln?

Ja, det är vad jag har gjort den sista tiden. Jag blev förskyld och slutade träna och har inte kommit igång ordentligt än heller. Aldrig har jag haft mer mage än nu. Aldrig har jag vägt så mycket och känt mig så oattraktiv. Jag har inte ens nån sexlust längre, tror att det hänger ihop. Jag var och hälsade på mitt ex i över en vecka. Älskar att han älskar mat, han lagar typ trerätters middag varje kväll om han får, alltid efterätt. Där gick det ju bra,jag njöt av mat tillsammans med honom och kompisar. ( Förutom att jag blev otroligt dålig i magen, tror inte att jag gjorde nummer två på en vecka typ...)

Sen jag kom hem har jag totalt skitit i allt. Inte tränat, inte ätit nyttigt, utan ätit allt jag kommit över. Kakor, godis, choklad... Det är väldigt nice att ha fått störe bröst och rumpa, men jag mår inte bra av det här psykiskt. Jag liksom är besviken över mig själv absolut hela tiden, det finns ju inget att vara nöjd över. Okej,jag klarar mig väl på jobbet, får beröm ibland så jag vet att jag gör nånting gott. Men det är inte jag, jag har alltid haft höga ambitioner och nu sitter jag på ett slitigt jobb och är rädd för framtiden. Har nämligen tre kurser som jag inte har klarat, och då kan man inte söka studiemedel. Vet inte hur tusan jag ska klara av att slutföra de kurserna...Men jag måste, måste, måste.Det är ett enormt orosmoment för mig, nåt oavslutat som gör mig till en dålig person. Men jag har börjat kolla på nya utbildningar och ja, jag får maila till skolan och fråga om hjälp för hur jag ska göra. Ska göra det på en gång.

Sen måste jag helt enkelt sluta äta som en häst. Nu har jag provat på det här med att äta allt jag vill. Det är gott, jag överlever, men min stolthet skärs ned alltmer varje dag. Jag måste ha glasögon dessutom, så jag känner verkligen att jag bara vill sjunka genom jorden. Igår var det en kille som flörtade med mig hårt och en annan som också kollade på mig, det kändes bra att få nånsorts bekräftelse. Märker att jag får mer bekräftelse när jag skiter i vad andra tycker och är mig själv på nåtsätt. Förr, när jag höll igen på mat och tränade maniskt var jag mycket mer osäker och orolig för vad andra tyckte hela tiden. Ängslig. Nu är det typ motsatsen:matvrak och rätt så kaxig på nåt sätt, men liksom hård och jag hatar andra människor rätt så ofta. Jag känner mig aldrig fin.

Jag har ont i ett öga. Fåfäng som jag är så vill jag inte ha glasögon, utan har fortsatt att använda linser. Det straffar sig för nu verkligen svider det. Det var för mycket för mig igår, hade ätit alldeles för litet och hade gått på ett träningspass. Efter halva gick jag, jag hade klarat det om det bara var det att jag kände mig lite matt, men matt + dålig syn är för mycket. Nu ska jag ha glasögon bara i minst en vecka. Skit i fåfängan, en vecka kan jag gå runt och känna mig ful. 

Det är ju inte bra att äta för lite när man tränar. Ändå gjorde jag det, och sen senare på kvällen fick jag akut sug såklart och åt lite för mycket. Inte sjukt onyttigt och hemskt för mycket, men hade ju kunnat undvika det. Jag åt typ fyra portioner varma koppen, kikärtor och en grapefrukt. Inget farligt liksom, men lite onödigt med fyra stycken. Jaja...

Idag åt jag en yoghurt till frukost. Funderar på om jag ska gå till optikern och sen äta lunch.Gillar inte att äta flera måltider på rad utan att röra på mig emellan.Men är lite rädd för vad de ska säga om mina ögon : " du får aldrig mer använda linser, ditt öga ser helt repigt och uppskrapat ut, du måste gå till ögonläkare, du kan bli blind"...

Mitt ex är riktigt svår. Jag klarar inte alls av att säga ifrån till honom. Både för att han är rätt så manilupativ och stark och för att jag fortfarande tycker om honom. Han är trygghet för mig och det skulle vara lätt att bara återgå till det. Jag var trots allt lycklig med honom, men kanske inte passionerat kär. Vill jag ha det livet? Vet att det inte direkt skulle bli lättare att göra slut om vi blev ihop igen. Han är som en igel.

Jag vet att det kommer dröja länge innen jag lyckas komma tillbaka till där jag var förut, med tanke på att jag totalt släppte alla spärrar förut. Hela paket med fetaost, ösa på med olivolja, skitmycket ost. Socker, smör, mjöl. Jag är äldre nu än förr och det går faktiskt inte så snabbt som förr att bli smal igen. Eller så beror det på att jag inte tvärbantar, utan faktiskt äter frukost, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. I och för sig så har jag sovit till elva de senaste dagarna ( medvetet, för att äta mindre). så det har ju blivit som lunch, mellanmål... Jag står bara inte ut med att se ut så här, att ha en mage, att vara i stort sätt mullig. Jag har klarat två bra dagar nu. Fram till att jag reser och träffar mina gamla kompisar igen måste jag bli som vanligt igen. Men har just ätit en stor jättegod apelsin, det är som att äta solsken:)

Oh, förresten, jag har lärt känna en ny kille. Han är intressant men jag hade verkligen inte nån tanke på att det skulle kunna vara nåt med honom. Jag tänkte att jag gärna skulle vilja prata med honom bara, så då började jag göra det, vi bytte nummer och sen dess har vi pratat i telefon typ två timmar varje kväll. Jag märker att han verkar lite intresserad, och det ger mig lite smått panik!... Vet inte varför, jag brukar inte bli så rädd för att att dejta killar och sånt. Men ok, jag har dejtat en kille sen det tog slut mellan mitt ex och mig, och han bodde ändå inte i Sverige så det kändes inte farligt eller allvarligt ( även om gud, vad jag blev stormkär vid första ögonkastet). Jag vill gärna ha en pojkvän, men på nåt sätt är jag lite rädd för det också. Mitt ex känns trygg och man vet vad man får och vad han vill Men okända killar, det är så himla nervöst. Jag märker att det blir lite konstigt mellan mig och den här nya killen, eftersom jag försöker hålla det på en vänskaplig nivå. Jag vill nog bara vara vän med honom, men jag vill kunna typ krama och vara fysisk med honom. Men inte sex, det förändrar allt. Då blir man antingen KK eller ihop, och det känns så svårt just nu det.

Jag fortsätter att äta ihjäl mig typ. Saknar sååå tiden då jag var smal och tunn.  Det känns inte omöjligt att det ska bli så igen, för trots att jag hetsäter varje dag nuförtiden så har jag inte exploderat av fetma. Så om jag bara slutar att hetsäta så borde jag ganska snart bli smal. Vågar dock absolut inte väga mig, för jag vet att jag väger oerhört mycket för mycket. Men i kroppen, när jag ser på den i spegeln tycker jag inte att det är jättehemskt just nu. Mjuk mage och mjuka lår bara, men själva formen är typ okej. Trots vikten, hur kan det komma sig?... När jag blir smalare blir mitt ansikte finare, skindbenen kommer fram mer, ögonen ser större ut, hyn blir finare och ansiktet får en finare form. Och ja, att vara tunn är fint.När man är tunn är man liten och oskyldig och folk vill ta hand om en...

Mullig är jag, mullig, mullig, mullig. Jag hatar det. Idag tänkte jag gå och ta ut pengar till hyran, säga upp mitt rum, gå och träna hårt. Fara hem till mina föräldrar och NU BÖRJAR DET. Nu måste jag få ordning på mitt liv.

1:) Jag får göra minst en komplettering till skolan varje dag

2:) Göra den sista stora uppgiften inför skolan, den ska bli bra.

3:) Promenera minst två timmar varje dag

4:) Inte hetsäta

5:) Välja en utbildning. Bestämma mig för vad jag ska göra nästa termin.

JOBBA JOBBA JOBBA. (blä...)

Detta går inte att förhandla om, jag SKA göra det.

Nu har jag ungfär 11 dagar att gå ner runt nio kilo. Det kommer nog inte att gå det, men ner i vikt måste jag. Jag hestäter, hetsäter och hetsäter. Jag är så trött... Jag missbrukar mat, shopping och sex. Vad ska man säga, jag är grovt missnöjd med mig själv. Hädanefter ska jag börja skriva ner allt jag äter här i bloggen, för att försöka se mina framsteg, om jag går ner i vikt.

Okej, frukost idag var ett ägg,- 141 kalorier,  svart kaffe, c-vitaminbrus och blussaft, typ 30 kalorier, eller vad det heter "järndricka", två rosenrot med vitaminer, en banan, 100 kalorier.

Sammanlagt cirka 270 kcal alltså

Nu tänkte jag gå till nån affär och köpa mjölk, mer ägg och fil eller yoghurt. Det blir nog runt 50 minuter promenad sammanlagt. Sedan äta nåt, sen ska jag träna. Lite styrketräning och joggning, sen spinning. Borde äta mer med tanke på att jag ska träna, det är så himla jobbigt att inte ha krafter till att träna.

Jag glömde en av träningsskornaa...Fail. Hade dock inte ätit extremt mycket inför träningen: en nutrilett shake choklad 111kcal, en portion havregrynsgröt 103 kcal med mjölk 50? kcal. En ask läkorol ca 30 kcal.

Sen så blev det bara skit. Typ tio till påsar med nutrilett=ca 100*10=1000, massor med pasta med fyra stycken varma koppen och mkt olivolja= 1000.

Ungefär 2000 + 300+ 270= cirka 2570

Aja, inte extremt mkt för mycket om man äter normalt och tränar. Men det gör ju inte jag, så då blir det alldeles för mycket...

Det har börjat gå LITE bättre nuförtiden. I några dagar i alla fall. Och allt skulle ha gått bra idag, om inte min kompis som ska flytta kom och lämnade lite mat som hon inte orkade ta med sig. Ett paket skorpor, olivolja, vetemjöl och Oboy lämnade hon. Naturligvis kunde jag inte motstå söta skorpor, olivolja och Oboy. Men, det kunde ha gått värre, jag började inte blanda Oboy med smör eller nåt sånt. Nu känner jag mig lite bedövad och onödigt tjock. Och desperat.

Nu har jag inte hetsätit sedan i måndags. Jag har inte heller ätit för lite, vilket ger mig blandade känslor. Glad för att det är ju bra, inser jag om jag har lite perspektiv. Ledsen, för då blir jag inte smal så snabbt som jag vill.

Jag är redan lyckligare! Det är som om jag har ett liv nu, en chans.

Både idag och igår så har jag ätit ordentlig, riktig mat. Till frukost idag åt jag en stoor portion gröt, en portion är ju 1 dl ( det är så himla lite:( ), typ tre portioner åt jag. Runt lunch åt jag en klementin. När jag kom hem var jag vrålhungrig, inte bra..Då är det svårt att inte äta för mycket. Jag åt dock MAT, inte bara mackor, eller godis, eller kakor, eller vad som helst... Åt jättemycket bulgur, lite tofu, massor med tomatsoppa, grönsaker och sedan massor med tuggummi. Känns som om det måste ha varit något mer, som jag har glömt...Är så himla mätt, magen är helt uppsvälld.

Jag skulle vilja kunna äta flera små måltider istället för få jättestora som det är nu. Problemet är att jag dels, inte har något urymme för att äta om jag blir sugen på nåt litet ( då får jag ångest för jag redan har ätit för mycket och det leder ofta till hets), dels att jag inte mår bra av att känna mig så här uppblåst och man äter ändå alltid för mycket då. Dels, att jag då har svårt att låta mig själv äta efter att jag tränat. Då känns det som om träningen var i onödan. Men jag vet att man ska äta efter att ha tränat, det är så man får resultat av träningen. Det har funkat för mig förut, ett tag hade jag en helt, helt perfekt kropp...

Som det är just nu går det ju inte alls. Så jag måste ändra på saker. Jag kan inte längre ha ganska mycket mat hemma, jag tänkte alltid att jag ska börja äta ordentliga måltider så jag kokar tex upp massor med bulgur. Men den bulguren hetsäter jag bara upp.  Jag kan bara ha mjölk, någon tråkig och inte lockande müsli hemma, frukt! Hårt bröd,någon inte så god smör, grönsaker, Bara enkla saker.

Jag ska också rensa i min garderob, för det blir så lätt kaos och jättestökigt här eftersom jag har för mycket saker. Rensa, städa ska jag göra.

Sen ska jag börja ta itu med alla skoluppgifter.Börja göra vad jag behöver för att kunna plugga utomlands snart. Jag vill inte gå kvar på den här utbildningen, men först vill jag plugga utomlands ett helt år. Komma bort från Sverige och mogna.Men måste göra vissa saker för att kunna ha en chans att göra det. Sedan ska jag byta utbildning. Herregud, den här utbildningen valde jag ju verkligen till stor del för att min familj tyckte att den lät bra,men den utbildningen som jag var intresserad av tyckte de lät flummig eller tråkig. Jag måste gå mina egna vägar.

Skitsamma att jag inte har fått några bra kompisar i min klass. Igår blev jag så himla ledsen för jag såg på Facebook hur de tjejer som har fått lite kontakt med, vi har fikat och festat litet, pratade om hur de hade haft det så kul och mysigt. Jag blev inte bjuden. Det gör ont, för jag vill vara omtyckt och jag ville bli kompis med dom.Men tydligen så är de inte intresserade...

Jag måste börja gå på fler inbjudningar jag får på Facebook, även om jag inte känner nån där. Och om det är så att jag känner nån där,inte sitta och hålla mig till den personen hela kvällen. Jag vet att jag har en pigg, glad och social person nånstans långt inom mig. Men när man inte tar fram den så ofta blir det ovant att vara så.

Men jag har jättebra kompisar hemma. Det är inget fel på mig bara för att jag inte har blivit så populär här. Det beror nog mest på att det säkert syns att jag inte mår bra.

På den ljusa sidan: jag har ett jobb, jag får typ jobba hur mycket som helst om jag vill. Inte mitt drömjobb men jag tjänar pengar och mina arbetsgivare och kollegor är snälla. Jag har alltid velat ha ett extrajobb och plötsligt har jag ju det. Och det går väl rätt bra, även om jag är ovan.

Också på den ljusa sidan: min familj, mina underbara gamla kompisar och ex.  Om några veckor flyttar det in en ny kille här som verkade schysst på de tre sekunderna då jag träffade honom. 

Det är så konstigt, för förr i tiden blev jag lätt kompis med tjejer medan killar ignorerade mig i stort sätt. Men nu förtiden så tycker jag att det är lättare att få kontakt med killar. Så ser lite fram emot att han flyttar in här, ack, bekräftelse...

Jag känner mig som ett skämt. Kan ingen komma och bara ta hand om mig?

Hetsäter varje dag

Är efter jättemycket i skolan

Vill byta utbildning

Inga bra kompisar här

Konstig.

Konstig

Som om det inte var meningen att jag skulle vara här

Råkade födas och bli till

Men bara finns här utan mening

Kan inte vara meningen att jag ska leva så här

Bortkastad

Jag vill inte vara här!

Varför är jag det?

Fortsätta leva för att inte göra familjen och vänner ledsna

Har en förhoppning om att bli lycklig i framtiden

Men

Det här livet är en klump i halsen

Herregud, ska jag nånsin kunna sluta hetsäta? Kommer jag fortsätta att hetsäta varje dag för alltid? Varför gör jag så här mot mig själv? Jag vill bli smal, men fortsätter att hetsäta VARJE dag. Varje dag när jag kommer hem tänker jag: nu ska jag äta nåt litet. Men det blir alltid att jag äter och äter... Eller om jag klarar av att motså då, då hetsäter jag under natten istället. Herregud...