skärp dig
Som det är just nu går det ju inte alls. Så jag måste ändra på saker. Jag kan inte längre ha ganska mycket mat hemma, jag tänkte alltid att jag ska börja äta ordentliga måltider så jag kokar tex upp massor med bulgur. Men den bulguren hetsäter jag bara upp. Jag kan bara ha mjölk, någon tråkig och inte lockande müsli hemma, frukt! Hårt bröd,någon inte så god smör, grönsaker, Bara enkla saker.
Jag ska också rensa i min garderob, för det blir så lätt kaos och jättestökigt här eftersom jag har för mycket saker. Rensa, städa ska jag göra.
Sen ska jag börja ta itu med alla skoluppgifter.Börja göra vad jag behöver för att kunna plugga utomlands snart. Jag vill inte gå kvar på den här utbildningen, men först vill jag plugga utomlands ett helt år. Komma bort från Sverige och mogna.Men måste göra vissa saker för att kunna ha en chans att göra det. Sedan ska jag byta utbildning. Herregud, den här utbildningen valde jag ju verkligen till stor del för att min familj tyckte att den lät bra,men den utbildningen som jag var intresserad av tyckte de lät flummig eller tråkig. Jag måste gå mina egna vägar.
Skitsamma att jag inte har fått några bra kompisar i min klass. Igår blev jag så himla ledsen för jag såg på Facebook hur de tjejer som har fått lite kontakt med, vi har fikat och festat litet, pratade om hur de hade haft det så kul och mysigt. Jag blev inte bjuden. Det gör ont, för jag vill vara omtyckt och jag ville bli kompis med dom.Men tydligen så är de inte intresserade...
Jag måste börja gå på fler inbjudningar jag får på Facebook, även om jag inte känner nån där. Och om det är så att jag känner nån där,inte sitta och hålla mig till den personen hela kvällen. Jag vet att jag har en pigg, glad och social person nånstans långt inom mig. Men när man inte tar fram den så ofta blir det ovant att vara så.
Men jag har jättebra kompisar hemma. Det är inget fel på mig bara för att jag inte har blivit så populär här. Det beror nog mest på att det säkert syns att jag inte mår bra.
På den ljusa sidan: jag har ett jobb, jag får typ jobba hur mycket som helst om jag vill. Inte mitt drömjobb men jag tjänar pengar och mina arbetsgivare och kollegor är snälla. Jag har alltid velat ha ett extrajobb och plötsligt har jag ju det. Och det går väl rätt bra, även om jag är ovan.
Också på den ljusa sidan: min familj, mina underbara gamla kompisar och ex. Om några veckor flyttar det in en ny kille här som verkade schysst på de tre sekunderna då jag träffade honom.
Det är så konstigt, för förr i tiden blev jag lätt kompis med tjejer medan killar ignorerade mig i stort sätt. Men nu förtiden så tycker jag att det är lättare att få kontakt med killar. Så ser lite fram emot att han flyttar in här, ack, bekräftelse...
Jag ska också rensa i min garderob, för det blir så lätt kaos och jättestökigt här eftersom jag har för mycket saker. Rensa, städa ska jag göra.
Sen ska jag börja ta itu med alla skoluppgifter.Börja göra vad jag behöver för att kunna plugga utomlands snart. Jag vill inte gå kvar på den här utbildningen, men först vill jag plugga utomlands ett helt år. Komma bort från Sverige och mogna.Men måste göra vissa saker för att kunna ha en chans att göra det. Sedan ska jag byta utbildning. Herregud, den här utbildningen valde jag ju verkligen till stor del för att min familj tyckte att den lät bra,men den utbildningen som jag var intresserad av tyckte de lät flummig eller tråkig. Jag måste gå mina egna vägar.
Skitsamma att jag inte har fått några bra kompisar i min klass. Igår blev jag så himla ledsen för jag såg på Facebook hur de tjejer som har fått lite kontakt med, vi har fikat och festat litet, pratade om hur de hade haft det så kul och mysigt. Jag blev inte bjuden. Det gör ont, för jag vill vara omtyckt och jag ville bli kompis med dom.Men tydligen så är de inte intresserade...
Jag måste börja gå på fler inbjudningar jag får på Facebook, även om jag inte känner nån där. Och om det är så att jag känner nån där,inte sitta och hålla mig till den personen hela kvällen. Jag vet att jag har en pigg, glad och social person nånstans långt inom mig. Men när man inte tar fram den så ofta blir det ovant att vara så.
Men jag har jättebra kompisar hemma. Det är inget fel på mig bara för att jag inte har blivit så populär här. Det beror nog mest på att det säkert syns att jag inte mår bra.
På den ljusa sidan: jag har ett jobb, jag får typ jobba hur mycket som helst om jag vill. Inte mitt drömjobb men jag tjänar pengar och mina arbetsgivare och kollegor är snälla. Jag har alltid velat ha ett extrajobb och plötsligt har jag ju det. Och det går väl rätt bra, även om jag är ovan.
Också på den ljusa sidan: min familj, mina underbara gamla kompisar och ex. Om några veckor flyttar det in en ny kille här som verkade schysst på de tre sekunderna då jag träffade honom.
Det är så konstigt, för förr i tiden blev jag lätt kompis med tjejer medan killar ignorerade mig i stort sätt. Men nu förtiden så tycker jag att det är lättare att få kontakt med killar. Så ser lite fram emot att han flyttar in här, ack, bekräftelse...
Kommentarer
Trackback
